Att bota sin egen substanslöshet / To Cure Ones Own Lack of Substance 2018/2019 - A project concerning the enterprise of escaping a self invented disease. A book to be published by Pinsapo Press.

— Vi brukar leka finn fem svennar. Ja du vet när vi är ute någonstans. Och det inte finns några svennar där.

— ….

— Det får du ju säga. Och du får säga blatte med, bara inte till någon. Men N-ordet är det enda ord man inte ens får sjunga med i om man hör i en låt. Jag fattar inte.

— Är du intresserad av sakfrågan alltså är du intresserad av att förstå varför saker är som de är eller vill du prata om ämnet för att du vill placera dig så lågt på privilegieskalan och därmed så högt i samtalshierarkin som möjligt och därigenom slåss för dina rättigheter att vara precis som du är utan att kunna bli kritiserad? Varför är det så viktigt att inte kunna bli kritiserad?

—Vadå? Måste du intellektualisera allt?

— Det är ingen poäng att prata om saker om vi egentligen bara pratar om dig. Då kan vi väl prata om dina känslor istället?

— Alltså du är den mest cracksmoking kvasipsykolog jag träffat.. när har jag sagt något om mig själv?

— Det kommer bli komplicerat i den här relationen om vi inte kan se igenom tendensen att gömma våra känslor bakom strukturella problem istället för att vara sårbara inför varandra. Du har pratat senaste timmen och knappt tittat mig i ögonen och inte frågat hur jag mår sen jag kom hit. Ska jag säga att jag känner mig ledsen och oviktig och att jag vill att du oftare håller om mig och drar ett skämt eller frågar hur jag mår eller ska jag säga att det handlar om patriarkatet och din syn på mig som kvinna? Det sista kan du inte kritisera. Om vi båda har hittat en plats där vi är immuna mot kritik kan vi låta kriget börja. Vi kommer båda förlora. Varför kan vi inte vara ett lag? Varför är vi så rädda för kritik att vi måste ha en rustning? Vi kommer aldrig kunna mötas. Vad tror du gör att vi kan närma oss varandra? Vad får oss att våga vara sårbara? Vill vi förstå varandra eller döda varandra? Välj nu.

— Vad fan jag berättade ju bara om vad vi gjorde på lunchen. Kom hit gumman. Ta det lugnt.

21_annaekros201804e0001-2.jpg
21_annaekrosportfolio-12.jpg
21_annaekros201804e0001-6.jpg

Hon åker framlänges på pendeltåget mot Märsta. Hon har ljust blonderat hår med synliga rötter, en svart dunjacka, svarta jeans. Hon sminkar sig. Han åker baklänges i samma fyra. Bredvid sig har han en träningsväska. I handen en literdjup burk kvarg. Mild vanilj. Burken har ett handtag som får den att likna en hink. Hon målar ansiktet med en borste som hon doppar i en liten svart ask, tittar i spegeln i askens lock, låter penseln glida över pannan, kinderna, hakan, stannar mellan ögonbrynen. Hon målar med penseln mellan ögonbrynen, upp, ner, upp, ner, upp, ner. Han äter med en silverfärgad plastsked. Han för in skeden i munnen och ner i burken och upp igen med ett ny klick vitkladdig smet. Hon tar fram mascaran. Han lägger ned skeden i burken. Stänger locket. Tittar på henne. Hon ser inte. Han börjar följa hennes rörelser. Först härmar han mascaran sedan rougen och sedan pudret ner över halsen. Fram och tillbaka rör han händerna framför ansiktet, ner över bröstet. Hon stänger asken, stoppar ned spegeln i väskan. Tåget bromsar in. Stannar. Hon kliver av.

21_annaekros201804e0001-5_v2.jpg

— Alltså jag kom på att jag inte har berättat det här för någon

— vadå

— jo alltså igår var jag på mitt PA jobb med han du vet autistkillen som har pratat så mycket om mig. Ja alltså han ska in på ett boende nu och det var bara ett par kvällar som behövdes men mamman ringde mig och frågade, antar eftersom han pratat om mig. I alla fall igår var jag där och vi skulle åka till Mcdonalds och äta mat, som en utflykt liksom. Vi åkte förbi Rissne och det var fem killar typ i ett gäng som klev på men jag såg inte, jag hade böjt mig ner för att rätta till något på hans sko och då bara började de ropa hallå är de bögar eller är ni bögar och när vi tittade dit så ropade de vad fan glor ni på och jag tittade bara bort men han är ju liksom nyfiken och förstår inte så de fortsatte väll att ba vad glor ni på och sen försvann de lite men sen kom de bort till vår fyra och bara stod omkring oss och skrek jävla bögar och jag bara höjde händerna, de var typ 17 år och skitsmå men jag var liksom på jobbet och för hans skull ville jag inte göra någonting, jag visste liksom inte vad jag skulle göra och då började de spotta på oss jag fick liksom en stor snorloska här på ansiktet som rann. Och sen hoppade de av. Jag vet inte vad jag skulle ha gjort jag bara amen vi fortsätter väl som bestämt och så gick vi av i Sumpan och då hade de bara varit i en annan vagn. och jag bara tänkte typ så länge vi är bland folk vi går upp till centrum.

— …….

— Vi gick aldrig till Mcdonalds. Vi åkte hem istället. Ja det var i alla fall det jag sa till polisen.

21_annaekros201804e0001-3.jpg
21_traintrackleftovenopen.jpg
Farmor_005_Ekros.jpg
21_annaekrosportfolio-5.jpg
21_annaekrosportfolio-13.jpg
21_kannaannaekros.jpg

Hårfästet. Övre delen av kinden. Tinningen på höger sida. Du lägger huvudet på sned som om du trodde att jag trånar efter klicken som copy-pastat sig in från någon interaktiv mjukvara till valfri nyligen implementerad sommargågata och som kastar med sitt plattångade låtsashår över någon utsökt köttbit som den cyniskt leende servitrisen serverat, vars pris ursäktar konsumentens brist på aktivt inre liv och samma köpares kemikaliebleka tänders fake smile mot någon annan cyborg av valfritt kön med lika plastigt pedikyrerade fingernaglar, dock inte för att ligga nej om kön skall intet talas, sex är ofräscht kött fotograferas, upplevs inte inifrån hallå eew, leendet är för att känna åtråns makt för ett andetag, för en sekund känna bröstkorgen strama till, adrenalinet strömma mot hjärtat och glömma att räkna vilka delar av ansiktet som tillhör en själv. När du föraktar någon, säger du och talar tydligt med en antydan till plutande läppar, hämtar du ditt värde från samma källa som den du ser ner på. Men föraktet gör dig blind för det.

21_tobiasihallen.jpg
21_annaekrosportfolio-10_v2.jpg

Du tror du är substanslös. Din kompis säger att du behöver en terapeut och en hundvalp - en hundvalp som tröstar dig när du kommer fram till att där finns en substans som du misshandlat i många år och som du måste börja vårda och älska innan du kan vara vänlig mot din omvärld, innan du kan acceptera någons svaghet utan att fyllas med hat och styrka utan att bli svartsjuk. En terapeut och en hundvalp, inte fler cigaretter utanför barer efter stängning, inte fler svettiga lakan, dyra bruncher där inget sägs, inte fler treor i innerstan, insinuerande PM till han som du ångrar att du anställde mest för att bekräfta att du inte är som han du är bättre, inte fler drömmar om tonårens butterflies och Mehti och Jonte och friheten, inte fler köksöar, båtar, bilar, trippar, kurerade sociala mediakonton med videoklipp på tjejer med långt hår som blåser fram över ögonen vem kan det vara, gymkort och underkläder inslagna i kartong med rosa snören i ena handen tårtan i andra hoppas hon inte blir lack nu något måste ändras, blickar från okända kvinnor i hissar. En terapeut och en hundvalp.

21_greenleaftheworldcantell.jpg
21_twoglassesandsixcandles.jpg

Du vet när man kommer hem från en resa och inser att man bara har bilder på en massa tempel men inga på ens medresenärer. Och man undrar vad fan man tänkte. Ibland blir jag rädd att hela livet blir så.

21_silverbullet.jpg